München har under en längre tid varit ursprunget till en hel rad ytterst ovanliga omständigheter. För att förklara hela historien måste man börja omkring 1918, strax efter första världskrigets slut. Vid den tiden var vanliga marinsoldater som återvände till sina tyska hemmahamnar i Nord- och Östersjön så trötta på hur deras elitofficerare ombord betedde sig att de revolterade mot de extremt hierarkiska militära strukturer som rådde i början. Under sjöresorna, som ibland varade i många månader, uppförde sig dessa officerare ungefär som de sista franska kungarna i Versailles, allt medan deras sjömansbröder under däck bokstavligen svalt och dog under fruktansvärda levnadsförhållanden.

Vid tiden för den tyska novemberrevolutionen 1918-19 och Weimarrepublikens ersättande av det tyska kejsardömet, som ursprungligen orsakades av upproriska sjömän från de nordliga hamnarna Wilhelmshaven och Kiel, beslutade en före detta sjöofficer vid namn Hermann Erhardt att inrätta den så kallade "Organisationskonsuln". De politiskt och militärt besegrade militärerna, som var de sista försvararna av den tyska kejsaren, vägrade att erkänna den nya politiska verklighet som formades av de då nybildade råden, eller Räte. Namnet på Erhardts milisorganisation härstammar från "konsulerna" i den sista romerska republiken, en romersk politisk elitklass med höga befogenheter som bar med sig så kallade "fasces" vid offentliga framträdanden, en märklig träbunt lindad runt en lång pinne med ett dubbelaxlat svärd på toppen.

Marinbrigaden Erhardt, som växte till över 4000 man, valde ingen mindre än München som sitt hem för "Organisation Consul". Dess milismän var bland de första att bära det ökända Hakenkreuz-hakkorset på sina hjälmar redan 1919. Det var först flera år senare, efter att NSDAP grundats i München, som hakkorset antogs som den viktigaste nazistiska symbolen och försökte bäras över hela världen. Kamouflerad av huvudkontoret för träindustriföretaget Bayerische Holzverwertungsgesellschaft i München och täckt av Münchens dåvarande polischef Ernst Pöhner samordnade Erhardts "Organisationskonsul" terroristdåd över hela Tyskland i början av 1920-talet. Ett antal anti-monarkistiska politiska motståndare dödades helt enkelt, inklusive den tidigare utrikesministern Walter Rathenau. Ett mordförsök på premiärminister Philipp Scheidemann misslyckades. Den landsomfattande "Kapp-putschen" 1920, förberedd och genomförd av Erhardts "Organisationskonsul", misslyckades endast med nöd och näppe. Framgångsrikt var dock det direkta förtrycket av den antimonarkiska rådsrörelsen i München, vars ledare och förste ministerpresident i fristaten Bayern, Kurt Eisner, mördades på Münchens gator i februari 1919 av Anton Graf von Arco, en aristokrat som förmodligen hade kopplingar till "Organisation Consul". Av katolska skäl hade folket i Bayern just röstat med överväldigande majoritet för ett konservativt politiskt parti i lokalvalen strax innan, medan folket i nästan alla andra regioner i Tyskland mest hade applåderat det slutliga slutet för monarkin under turbulenta tider.


Många drag hos de politisk-fascistiska rörelserna i Europa kan spåras tillbaka till Einwohnerwehre eller invånarmilisen i Bayern. Panikartad rädsla för att de mestadels socialdemokratiska politiska råden eller Räte skulle ersätta det extremt pyramidorganiserade Riket med kejsaren i spetsen ledde till att den tidigare aristokratiska ledningen även i München stämplade alla nya politiska realiteter från norr som "farligt kommunistiska". I hela Bayern beväpnade sig medborgarna för att bekämpa alla vänsteranhängare. Den bayerska medborgararmén anordnade skyttetävlingar och marscher till centrala München, där tiotusentals människor stolt deltog i flaggparader som till och med väckte uppmärksamhet hos de allierade från första världskriget. Bavarianerna bar redan vid dessa masstillställningar 1920 tydligt synliga armbindlar som tecken på medlemskap i medborgarmilisen.

På grund av den misslyckade Kapp-putschen och de allierades ingripande avväpnades den bayerska befolkningen och invånarmilisen övergavs och förbjöds officiellt 1921. Men efter sitt första misslyckade kuppförsök 1923 i Münchens Bürgerbräukeller, kom Adolf Hitler också igång på allvar med bayerskt stöd efter sin efterföljande fängelsevistelse i det närbelägna Landsberg.

Där, i Landsberg-fängelset, hade Hitler sällskap av sin vän Rudolph Hess. Hess anlände till München 1919, där han skrev in sig för olika studier vid universitetet i München och utvecklade en nära vänskap mellan student och lärare med en av sina professorer vid namn Karl-Ernst Haushofer. Münchens egen professor Haushofer, som trodde på det nonsensartade och nu vetenskapligt motbevisade påståendet att människans genom endast skulle förbättras genom och av sexuell reproduktion och evolution, besökte Hitler och Hess i Landsbergfängelset under sommaren och hösten 1924. Varje onsdag från den 24 juni till den 12 november 1924, Haushofer reste de 100 km från München till Landsbergfängelset för intensiva morgon- och eftermiddagssessioner med Hitler och Hess. Det var Karl-Ernst Haushofer från München som också inpräntade den darwinistiska uppfattningen att en genetiskt överlägsen ras har rätt att ta utrymme från så kallade "underlägsna raser" och därmed utvidga sitt Lebensraum i sina två fängelseelevers hjärnor.

Hela NSDAP:s och den nationalsocialistiska rörelsens uppkomst var omöjlig utan stöd och uppbackning från många uttryckligen i Bayern och München. Snart integrerades även resterna av den tidigare "Organisationskonsuln" i den nationalsocialistiska SS-divisionen, även om sjöofficeren Erhardt uppenbarligen inte hade kommit särskilt bra överens med Hitler. Erhardt emigrerade senare från Nazityskland och blev österrikisk medborgare.

Medan man på många håll trodde att nazistpartiet, dess höga generaler, officerare och ansvariga personer helt hade avlägsnats från det tyska statssystemet efter 1945, fanns det återigen förvånansvärda undantag i Bayern och särskilt i München. Reinhard Gehlen, som under många år tillhört Adolf Hitlers inre krets av militära rådgivare, dumpade strax före krigsslutet vattentäta tonvis med flygfotografier från Ryssland - som han hade ansvarat för som högt uppsatt nazistisk general i divisionen Aufklärung Ost - i en bayersk sjö. Amerikanerna var inte bara hänförda av de många flygbilderna, utan också av hans spionnätverk i Ryssland och på andra håll. Så mycket att Reinhard Gehlen snabbt beordrades till USA i slutet av 1945, där han också hjälpte till att grunda och bygga upp det helt nya CIA från 1948 och framåt.

Uppenbarligen gjorde Reinhard Gehlen ett mycket gott intryck i USA, för bara några år senare beordrades han tillbaka till Tyskland. Åren innan hade han med officiellt amerikanskt stöd fått grunda inte en Organisation Consul, utan nu istället Organisation Gehlen med inte mindre än totalt 350 före detta SS-officerare. Organisation Gehlen slogs senare samman med den tyska motsvarigheten till CIA, Bundesnachrichtendienst eller BND, även om man kan anta att den egentliga kärnan i BND var just Organisation Gehlen, som tidigt med amerikanskt stöd gjorde allt för att inte en enda vänster- eller före detta nazistisk motståndsorganisation skulle kunna bli en viktig politisk kraft i nästan vilket europeiskt land som helst efter kriget. Detta bekräftas i viss mån av hemligstämplade amerikanska regeringsdokument som visar hur BND-medlemmar i Gehlen-organisationen - så kallade Gehlendorfers - under Operation Upswing placerades som hyresgäster i samma byggnadskomplex som amerikanska konsulatets personal i München 1959. BND, som bokstavligen grundades av den före detta nazistgeneralen Reinhard Gehlen, som senare till och med blev BND:s officiella chef, valde till en början också Pullach som sitt huvudkontor under många år framöver - en liten by som ligger direkt vid floden Isar i utkanten av München.

Efter 1945 blev München naturligtvis också en plats för många krigsflyktingar. Inte bara för dem som verkligen var sådana, utan tydligen också för mördare. Antisemiten och den ukrainske "nationalhjälten" Stepan Bandara, som 1939 rekryterades av nazisterna för att utföra terroristdåd mot judar i bland annat Polen, flydde sitt land efter krigsslutet och fann skydd med sin familj ingen annanstans än i München. Där upptäcktes han enligt uppgift av KGB-agenter, som mördade honom med cyanid i oktober 1959, ett gift som nazisterna använde flitigt. Stepan Bandaras grav finns än idag kvar i München.

BND var särskilt kreativt i sitt samarbete med CIA under de kommande årtiondena. 1970 köpte BND och CIA gemensamt och i hemlighet en majoritetsandel i det schweiziska företaget Crypto AG genom en offshore-fond. Schweizarna tillverkade uteslutande maskiner för nästan alla regeringar i världen för att kryptera deras mycket känsliga diplomatiska och interna regeringskablar. Vissa schweiziska ingenjörer fick dock uttryckliga instruktioner om att löda in tekniska komponenter i maskinerna som skulle göra det möjligt för både BND:s högkvarter och CIA att läsa de påstått helt skyddade meddelandena när de ville. Under det kortvariga Falklandskriget försåg BND i Pullach till exempel den brittiska regeringen med detaljerade positionsplaner för de argentinska väpnade styrkorna och stödde även diktatorn Pinochets statskupp i Chile, som omedelbart informerades om den chilenska regeringens alla avsikter. Den gigantiska spionskandalen uppdagades när en schweizisk säljare från Crypto AG plötsligt greps i Iran för spioneri på 1970-talet under ett rutinbesök där. Endast med stora diplomatiska ansträngningar kunde han återvända hem efter 9 månader i ett iranskt fängelse.



Under tiden har det bevisats att polisen i München fattade direkt amatörmässiga beslut som svar på gisslantagningen och i synnerhet på det efterföljande kallblodiga mordet på judiska toppidrottare under de olympiska spelen 1972. Familjemedlemmar till de 1972 avlidna i Israel har under många år utan framgång försökt stämma staden München för att få ersättning, och först nyligen meddelades att ytterligare betalningar kan komma att göras och att ytterligare tidigare förseglade dokument kan komma att göras tillgängliga för allmänheten.


Förmodligen liknande Steven Spielbergs film "München" från 2005. Snabbt bortglömd och djupt begravd under ännu ett årligt Oktoberfest-spektakel, som så mycket annat i Tysklands hemliga huvudstad München.